amandajackeltoft

Igår blev det ändrade planer när Karolina, som varit på date med någon engelsk läkarstudent, ringde mig vid halv elva och frågade om jag ville möta upp henne på puben. Istället för en tidig kväll hemma gav jag mig alltså ut i regnet med min nyfunna bästis paraplyet i riktning mot puben. Det blev en ganska lugn kväll med några drinkar och lite livemusik och efter ett par timmar var vi redo att gå hem igen i ösregnet!


En bild från puben.


En bild tagen några minuter senare, föreställande Karolinas stackars blöta fötter.


Det är aldrig för blött för att fotografera.


Blev hemskjutsade av två förbipasserande poliser som uppenbarligen tyckte synd om oss.

Jo, så att det var väl kvällen i stort. Väldigt nöjd med sista bilden och det faktum att den snälla polisen så gärna ställde upp på bloggbilder. Känns också tryggt att veta att det inte finns farligare saker att ta hand om i området än två stackars genomvåta svenskar i jakt på den perfekta regnbilden.

Även idag har det varit en ganska regnig dag från och till. Jag har ju arbetat min första riktiga dag utan Karolina idag och det har faktiskt gått ganska bra. Det har varit en lugn dag om man bortser från vissa lätta vattenskador orsakade av treåringen i huset och lite annat småbråk. Men det är väl sådant man vänjer sig vid med tiden. Annars har jag fått veta att min rara mentor Karolina troligen ska lämna London redan om ett par veckor och det känns lite tråkigt. Det verkar dock som att hon kanske kommer tillbaka igen i framtiden så vi får väl se om jag är kvar här då. Är i varje fall oerhört tacksam för att hon har hjälpt mig så mycket sedan jag kom hit. Det är både väldigt uppskattat och väldigt behövligt.

Så nu har man ju varit här i en vecka och det börjar väl kännas allt mer okej. Jag har åtminstone kommit så pass långt i utvecklingen att jag tittar åt rätt (dvs fel) håll när jag ska korsa gatan. Men mer än så är det väl inte. Kan nog vara så att Angus sammanlagda gråttid per dag har reducerats lite sedan jag kom också och det är ju absolut positivt. Kan inte med att han gråter för han är helt enkelt för söt och det hjälper ju inte hur mycket man försöker trösta honom för han är fortfaranda lika osäker på mig.

Något som jag däremot aldrig kommer att vänja mig vid är alla dessa sociala regler om hur männen här ska vara. Visst är det sött att hela tiden bli behandlad lite som en prinsessa, men inte om det innebär att jag samtidigt måste känna mig som Londons mest bortskämda snorunge och ta emot utskällningar och halvtimmeslånga föreläsningar  när jag tackar nej till gratis drinkar. Sådant tycker jag inte om! Men det ska man uppenbarligen inte uttala sig om öppet om man inte redan har ett färdigskrivet försvarstal i fickan.

Nej, nu ska jag försöka få skype att fungera och sedan vet jag inte vad som sker. Borde kanske packa upp väskorna och sätta upp min nya helfigursspegel som Rebecca köpte till mig idag. Den behövs verkligen här i rummet kan jag säga.

/Amanda