amandajackeltoft

Jag sitter nere i köket och väntar på Becca som är i Kensington med någon bekant. Barnen sover och jag önskar själv att jag kunde göra detsamma. Utomhus är det världens storm och huset är världens spökhus just nu. Det knakar i alla golv och trappor, en dörr står och slår någonstans på övervåningen, buskarna utanför slår mot fönstrena och skrämmer fullkomligt slag på mig och de sex ljus som brinner på bordet börjar sakta slockna... Det låter som en dålig spökhistoria, men det är verkligen obehagligt här just nu. Plus att jag har jobbat i tolv timmar och är jättetrött och uppenbarligen lite halvnervig.

Men den här dagen har varit desto bättre. Vi har fått se solen för första gången på länge, vilket alltid sprider lite extra glädje. Imorse var jag och Angus hemma och myste och efter pick up åkte jag och Becca med de tre minsta till Treetops i Camden där de fick leka av sig med tre andra kompisar medan vi åt gudomliga jacket potatoes med chilli och cheese. Det kan mycket väl bli mitt nya favorithak det där eftersom barnen kan leka relativt farofritt och man själv får lite tid över för kaffedrickande.

I övrigt går jag bara omkring och längtar efter våren och sommaren. Min längtan delas givetvis med viss ångest inför min i nuläget osäkra framtid, men ångest i solsken måste ju i vilket fall som helst vara bättre än ångest i blåsigt gråväder så våren får gärna komma snart ändå. Nu ska jag bara vänta på att chefen kommer hem så att jag kan få springa upp och börja med min packning inför på lördag. Jag måste ju åka härifrån redan vid fyra någon gång på natten så det lär inte bli så mycket tid över för det imorgon. Men bara jag får sova lite snart så ska det nog lösa sig ganska snabbt. Nu håller vi tummarna för att Becca är på ingång. Imorgon väntar sovmorgon och det ska bli underbart!


Ge mig sommar illa kvickt!

/Amanda